doulan

14 dagar över tid + 27 extra kilo... Kan bara intyga att det va inte alls kul!

3 hinnesvepningar och bara öppen 3cm men mogen livmodertapp :( i mina tankar fanns "Hur kan jag var öppen 3 cm utan att känna någonting?"

Jag själv kännde inte av latens fasen så mycket. Det va bara lite jobbigt o slöt hemma. Visste inte om någonting va på gång eller inte.

Sen på söndags natten/ måndag moron kl 02.00 slog allting!

Jag låg i sängen och sov, fick tre värkar tyckte inte de va så farliga (trodde jag) sen kom jag på att jag läste att man skulle ligga på väntser sida för se om det var på riktigit eller ej, 20 minuter senare och de var regelbundna och började bli ännu svårare och jobbigare.

Sen så skrek jag rakt ut och klämde på min man och sa det är nog dags nu. Kännde att jag behövde gå på toa.

Hann med  att få 2 värkar fram till toan. Då blev allting bara jobbigare. Mina värkar var ca 3 min emellan och jag hann inte lunga ner mig förens det kom en till. Jag försökte tänka på hur jag skulle andas, hur hade läst om det, försökte se min bebis framför mig.... Men allt va liksom bortblåst i den studen. Jag blev min egen enemy om man vill säga så. Istället för att möta värje värk, så spännde jag upp mig och höll andan och ville springa där ifrån.

Min man ringde in till sjukhuset och vi åkte in. Dem 50 minuterna var nog de längsta i HELA MITT LIV!

Värk efter värk hela tiden. När vi kom dit, mötte inte ens personalen upp oss vid entrén. Vi va tvunga att ta upp oss själva. (dåligt gjort)

När vi väl kom in skulle de lyssna och kolla hur bebisens huvud låg. Hjärtar va bra sen sa hon att hans huvud va ruckbar, Jag sa- nej, nej, nej. Barnmorskan sa för nån dag sen att den va fixerad och det står tom där på papperna. Hon va bara otrevlig och gick efter henne det. Hon kom tillbaka in och kopplade upp mig på CTG kurvan. Vilket jag hatade. Jag ville upp juh! DET VAR JOBBIGA 20 MINUTER DÄR KAN JAG SÄGA !

Efter det kom barnmorskan in och skulle undersöka mig. Jag tänkte i juh med min värkar är så intensiva och täta va jag nog öppen 6-7 cm... Men så otroligt fel jag hade. Jag va bara öppen 3cm.. FORTFARANDE??? frågade jag.

Ja sa hon.

Jag som ville ha ett icke medicinskt förlossning. Men allt jag hörde mig skrika va bara "SKÄR UPP MIG! GE MIG ALLT NI HAR! JAG VILL INTE HAMNA I DEPPERATION IGEN, SNÄLLA! HJÄLP MIG... "De sa det va för tidigt och föreslog badet. Jag sa ja så klart i juh med jag älskar varmt vatten!

Vel inne i badet så hatade jag det. Rörde jag hit-värk, rörde jag dit-värk.

Jag bara spännde och spännde mig hela tiden hoppades allt skulle gå över. Jag spydde rak ut från smärtan. Min stackars man blev så rädd ringe o bara skrek rätt utt att jag hade spytt. Barnmorskan kom in med hennes otroligt dumma kommentar

-Det var inget utöver det vanliga, Hon är inte sjuk, hon ska bara föda barn.

Så okänslig! Som barnmorska hur kan man vräka ur sig någonting sånt? Jag kännde mig som ett effoer i mig själv så jag kunde inte säga nåt. Tur att hon gick hem och vid kl 7 bytte de pass.

Kl 7 va jag öppen 5 cm. Fick TENS vilket inte funkade för mig. Jag va uppe mellan mina värkafr o det gjorde så ont. Som sagt jag bara spännde mig hela tiden. Vid 8 fick jag lustgas. Vilket lugnade ner mig för då va jag helt plögsligt tvungen att andas*.... (ahhhaaa??) vilket jag lärde mig att göra.

Efter det gick allt oerhört snabbt för mig. Min man masserade mig hela tiden. Och jag va inne i mig själv.

Jag tror klockan 10.30 va jag öppen 7-8 cm och fick petidin spruta. (ska skriva om de olika mediciner sen)

Efter det tog allt verklign fart! Kl 11.40 tog de hål på fotser hinnorna men ville inte jag skulle krysta. Gabriel hade inte varit tillräckligt lång nere.

Men någontin i min kropp tog över mig ännu mer. Det bara tryckte och tryckte! Gjorde inte ont. Men det va nån slags befrielsse från min kropp. Jag va bara öppen 9 cm men jag kunde inte stoppa det.

Jag valde att lyssna själv på min kropp. Och kryste för kung och fosterland! Det va såååååååååååååå skönt!

Kl 11.45 började jag ocj kl 12.00 va han ute! 9 kryst och på 15 minuter.

in son kom ut. Vägde 4224 gram och 53 cm lång våra stop guld klump.

Vad jag har lärt mig är att hade jag haft en Doula. Hade jag nog kunnat ta tag i mig och inte värit så fruktansvärt rädd. Då hade jag klarat detta utan medicin. Men framför allt., Inte kännt mig som ett offer för mig själv och hela omvärlden...